lördag 18 mars 2017

skillnaden


Stelaste bilden och sämsta leendet, men jag har kommit lågt nu.
Jag har faktiskt gjort det, jag klarar av att ta bort folk som är negativa mot mig och ser ner på mig ur mitt liv, jag klarar av att ta emot faktumet att vissa faktiskt lämnar mig. Även om det ibland gör ont.
Och jag är så stolt att jag klarar av just detta, för anar ni vilken jävla lång resa det var? Anar ni hur glad jag är att den äntligen börjar ta slut?
Jag vet inte riktigt om vissa förstår. Jag har mist folk, i både sjukdom och under deras egna villkor, jag har lämnat folk bakom mig och lärt mig att dem faktiskt ska sätta sig och rotera på mitt finger om dem ens kollar åt mitt håll, jag tillåter inte att dem ska komma in och förstöra mitt liv, igen. Ännu mer.
För jag har fällt nog med tårar då det gäller killar, bästavänner, folk i allmänhet.
Jag har fällt nog med tårar när det gäller att jag inte tycker jag är fin nog.
Och det är sant, jag är inte finast, men jag är tillräckligt fin för att vara okej.
När jag kollar igenom bilder på min mobil, på mina gamla instagrams osv så inser jag att jag faktiskt inte mår så dåligt nu, inte längre. Allt är faktiskt helt okej, även om jag kan bli upprörd eller helt enkelt helvetes irriterad på vissa saker eller vissa personer.
Det jag ville komma fram till var iallafall att kolla, kolla på mig.
Jag är 15 år.
Jag kom till den åldern ändå.
Jag har mått dåligt i minst 4 år och jag önskar bara att mitt framtida jag en gång ser tillbaka på mitt 15 åriga jag och ser hur mycket jag kämpade, kämpade för mitt liv, mina känslor,det jag tycker, tänker, vill.
Jag hoppas också att alla ni där ute också inser..
Det är inte fel på dig.
Du är inte så tokig som du tror, och en dag inser du det.
Ge inte upp.

MVH My

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar