måndag 21 november 2016

Kärlek

Jag har tänkt mycket senaste dagarna, veckorna, månaderna..
Tänkt på allt möjligt men mest på tre ynka ord, "jag älskar dig"
Jag älskar dig, vad betyder det egentligen? Är det något man säger till en vän? Till sin familj? Till en främling man träffade på krogen? Jag vet inte, tydligen kan man säga det till allt och alla, till och med luften.
Vissa säger det till någon utan att tänka på vad det faktiskt betyder egentligen.
Vissa tror att dem kan träffa på en på stan och helt plötsligt så älskar man den, bara sådär.. och visst, det kanske är så ibland, "kärlek vid första ögonkastet".. eller?

Är det verkligen så att man kan bli förälskad så snabbt i en total främling? Jag vet inte.
Jag har hört så mycket, sett så mycket, vart med om mycket, men ändå inte varit med om allting. Jag har knappt vart med om hälften.
Det hemskaste är väl att många tror att då dem träffar en som dem bara ler av, som dem blir så lycklig av, att den är deras stora förälskelse, det kommer alltid att vara dem, det kommer alltid att hålla ihop och älska varandra.. fast.. alltid då man hoppas för mycket så går drömmarna i kras, det blir inget av det, man håller kanske ihop några månader, vissa i flera år, och sen. När dem minst anar det så förlorar dem varandra, ingenting är som förr.
Och det är så hemskt att tre ynka små ord, kan göra en människa så lycklig, så glad, så kär samtidigt som det kan göra en så ledsen och förstörd..

Jag menar, jag tänker ofta, undrar varför kärlek egentligen finns, är det för att såra oss? Eller är det för att vi ska vara lyckliga? Ingen vet, för man kan inte säga exakt för vi alla tänker så olika, vissa kan gå från tjej till tjej, kille till kille osv och inte bry sig om dem den sårar, inte bry sig om den förstör folks tillit till nästa person den kommer älska, den går bara vidare och vidare till nästa person, tills den dagen den själv får känna den smärtan, känna hur det är att den man gav allt, lämnar en i sticket.
Vissa andra kan stanna med en person från då den var 10 år till då dem är 80 år, bara älska den, inte vara otrogen eller tjafsa med den personen, för dem älskar varandra och dem hittade rätt direkt, medans det finns folk som väntar på sin stora förälskelse hela sitt liv och aldrig hittar den.
Det är sjukt hela grejen, det är sjukt att vissa utnyttjar sin partner, att vissa går bakom ryggen på den och att vissa är så otroliga, behandlar den på bästa sätt.
Jag förstår inte, förstår inte hur det kan bli så rörigt och att man kan må så dåligt över att den man älskar inte älskar en tillbaka eller att den man älskar dör, det är så sjukt att en sådan känsla vänder vårt liv upp och ner, slänger oss hit och dit, leker med oss, gör oss glada, ledsna, arga, förkrossade, svartsjuka, allt.
Jag förstår inte att det finns folk där ute som inte bryr sig om den som den älskar, att den struntar fullständigt i den, man ska visa att man älskar den man älskar, man ska inte leka med personers känslor.
Kärlek är en sak man ska vara stolt över, man ska kunna ropa ut att den man älskar är det bästa som hänt en, att man älskar den över hela sitt hjärta, inte gömma sig.
Kärlek är bara ett ord, men det har en sådan stor betydelse.

MVH My

tisdag 1 november 2016

Livet är en match

Jag vet inte hur många som kommer ta sig tiden att läsa det här, men till er som tar er tiden att läsa allting, tack.
För er som inte vet det heter jag My, jag är en helt vanlig tjej som går i åttan.
Jag trivs hyfsat i min klass och hemma har jag en helt underbar familj som alltid står upp för mig om jag behöver något eller om jag behöver prata om något som tynger mig, och eftersom dem finns där för mig så finns jag där för dem..
Jag har hyfsade bra betyg och behöver egentligen inte lägga press på mig då det gäller saker, skolan, plugg, saker jag ska göra, hjälpa till hemma. Jag behöver inte stressa med någonting eller tycka jag är dålig på det, för det finns ingen anledning till det.
Men där tar det stopp, jag sätter krav på mig själv, jag stressar, jag tror att jag måste göra allting, finnas där för alla mina vänner och alla i min familj oavsett om jag själv har en jobbig dag, och jobbiga dagar för mig.. Det är vardag.
Jag tänker mycket, kämpar, trycker ner mig själv för att jag inte har topp betyg, ser ut som dem andra eller inte kan någonting lika bra som en annan.
Jag funderar på livet, var ska jag ta vägen, vad ska jag bli när jag växer upp, vem ska jag finnas där för imorgon och vad ska göras om en vecka? Jag tänker så mycket på helt onödiga saker, jag funderar över om jag har gjort fel om någon mår dåligt eller om det är krig i världen, jag tror jag gjort något, som påverkat en annan sak, som sen sett till så det vart fel.
Jag tror ibland att om jag inte vaknar imorgon så kanske en annan får det lättare i livet, eller att om jag inte köpt den där saken för ett år sen kanske världen sett annars ut, jag kan inte göra någonting utan att tänka efter.
Jag kan tro ibland att jag är felet för att någonting inte går, om ja tex ska sätta upp en hylla och det är fel på spiken så tror jag det är jag som är felet, inte spiken.. Utan jag, jag lägger skulden på mig själv.
Ibland står jag framför spegeln och undrar, vad gör att jag inte är lika bra som dem andra, är det min längd, är det min stil eller min hårfärg? Vad är det som gör mig otillräcklig?
Jag kan stå i timmar, fundera över vad jag kan ändra för att folk kanske gillar mig mer, försöker ändra min frisyr, mitt smink, men slutar upp i en enda röra.
Jag överreagerar mycket, tror att om någon inte svarar på mig så vill den inte ha med mig att göra då det i verkliga fallet är så att den bara gjorde annat eller inte hade ström i mobilen, men jag börjar tänka för mycket och drar slutsatser, alldeles för snabbt och dem blir alldeles fel, inget annat än fel.
Jag kan tycka jag är helt motbjudande, äcklig, ful, tjock och oavsett hur många det än är som säger att det inte är så, som säger att jag inte är något av det.. så vägrar jag lyssna, min hjärna kopplar bort det helt.
Jag kan behandla folk helt knäppt, vara kaxig och dryg bara för att jag har en dålig dag och det enda jag vill göra är att skrika och gråta, sparka runt omkring mig, jag vill folk vet, vet att jag har en historia, en bakgrund, att jag varit nere i den djupaste gropen så många gånger, skadat mig själv antal gånger sen jag gick i femman, vägrat äta, suttit på mitt rum eller inlåst på toan i timmar och bara gråtit, jag förlorade min mamma för över 3 år sedan, jag har gått till säkert över 15 olika kuratorer och psykologer för just hur jag mår, och ingen har riktigt förstått sig på mig, jag har känt mig ensam, ensammast i världen.
Och jag begär inte att folk ska förstå, att folk ska prata med mig, fråga hur jag mår, jag begär bara att ni tar hand om er själva, låt ingen trycka ner er, låt er inte tänka dåliga tankar om er själva, du är helt underbar och jag vet, livet kan vara ett riktigt pain in the ass, men jag lovar dig, du kommer klara dig igenom allting, du kommer lysa starkast av dem alla en dag. Ge inte upp för att livet är en jobbig match du inte tror du kan vinna, för en dag står du där och tänker att det var värt att kämpa.

MVH My