lördag 18 mars 2017

skillnaden


Stelaste bilden och sämsta leendet, men jag har kommit lågt nu.
Jag har faktiskt gjort det, jag klarar av att ta bort folk som är negativa mot mig och ser ner på mig ur mitt liv, jag klarar av att ta emot faktumet att vissa faktiskt lämnar mig. Även om det ibland gör ont.
Och jag är så stolt att jag klarar av just detta, för anar ni vilken jävla lång resa det var? Anar ni hur glad jag är att den äntligen börjar ta slut?
Jag vet inte riktigt om vissa förstår. Jag har mist folk, i både sjukdom och under deras egna villkor, jag har lämnat folk bakom mig och lärt mig att dem faktiskt ska sätta sig och rotera på mitt finger om dem ens kollar åt mitt håll, jag tillåter inte att dem ska komma in och förstöra mitt liv, igen. Ännu mer.
För jag har fällt nog med tårar då det gäller killar, bästavänner, folk i allmänhet.
Jag har fällt nog med tårar när det gäller att jag inte tycker jag är fin nog.
Och det är sant, jag är inte finast, men jag är tillräckligt fin för att vara okej.
När jag kollar igenom bilder på min mobil, på mina gamla instagrams osv så inser jag att jag faktiskt inte mår så dåligt nu, inte längre. Allt är faktiskt helt okej, även om jag kan bli upprörd eller helt enkelt helvetes irriterad på vissa saker eller vissa personer.
Det jag ville komma fram till var iallafall att kolla, kolla på mig.
Jag är 15 år.
Jag kom till den åldern ändå.
Jag har mått dåligt i minst 4 år och jag önskar bara att mitt framtida jag en gång ser tillbaka på mitt 15 åriga jag och ser hur mycket jag kämpade, kämpade för mitt liv, mina känslor,det jag tycker, tänker, vill.
Jag hoppas också att alla ni där ute också inser..
Det är inte fel på dig.
Du är inte så tokig som du tror, och en dag inser du det.
Ge inte upp.

MVH My

onsdag 18 januari 2017

Rakat bort mitt hår!

Innan några av er kommenterar tex att "tjejer ska inte ha rakat hår" eller "det är fult med tjejer som har rakat" så ska ni veta att jag gjorde det för min egna skull, jag skulle inte sparat mitt hår oavsett om ni bönade och bad på era bara knän. För jag gjorde ett val, och valet jag gjorde trivs jag i trotts att det är vinter.
Jag skulle inte heller påstå att jag gjorde det för uppmärksamhet, för det var det verkligen inte, utan jag ville helt enkelt. Svart på vitt. Jag kände också nu i efterhand då killar börjat ifrågasätta varför "är det fel att en tjej rakar bort sitt hår?" liksom, kan en kille det kan en tjej det.
Jag är stolt att jag gjorde det och att jag faktiskt inte bryr mig om folk stirrar eller pekar, jag orkar inte lägga ner min tid på er som tycker jag är annorlunda och gillar att prata bakom min rygg, för ja.. jag är annorlunda, men jag är jag. Jag är inte någon kopia av dig, utan jag är den jag väljer att vara och bli.
Jag måste inte ha långt blont hår som du, jag måste inte ha tajta jeans och färgglada kläder, jag kan se ut som "hej kom och hjälp mig" enligt er men jag är fortfarande mig själv, och kommer ALLTID att vara det.

MVH My

söndag 8 januari 2017

Det var ett tag sen

Nu var det ett tag sen jag skrev ett inlägg här, men det finns flera orsaker till det.
Till och börja med så har jag börjat ta tag i mitt liv på allvar, ta tag i det påriktigt, för jag vet inte hur många gånger det är jag sagt att jag ska ta tag i mitt liv, börja se saker positivt, börja göra saker jag gillar, ta hand om mig själv osv.
Jag har aldrig varit den som vart bäst på att göra det, andra ha gått före mig. Och jag säger inte nu att jag inte bryr mig eller inte tar hand om andra för det gör jag, jag har bara börjat inse att faktiskt jag spelar någon roll också, jag är inte liten och obetydlig. Jag är också ett liv på vår jord som behöver tas hand om på rätt sätt så jag inte mår dåligt.
För jag har inte tagit hand om mig, snarare tvärt om. Jag har knappt sett till att jag äter rätt, sover bra, umgås med bra folk, sköter mig i skolan, tar hand om mig så jag inte blir sjuk, inte vara dum mot mig själv eller se ner på mig. För jag har verkligen bara sett till så jag rasar mer än nödvändigt. En låååång tid nu, och jag vet, vintern kanske inte är folks bästavän, vinterdepression, det blir mörkare ute, ingen energi till att göra något än att stanna hemma.
Men vi kan inte ge upp, iallafall inte jag. Jag vet inte hur många gånger jag suttit ensam på mitt rum och sen tänkt "varför..? varför gör jag detta mot mig själv?.. igen." stänger ute verkligheten och tänker tankar, inte orkar gå ner och äta något, stannar uppe sent på nätterna och sover dåligt, inte kan koncentrera sig i skolan för man sover så dåligt att man vill somna där man sitter, inte klätt mig ordentligt. Och framför allt, jag har sett ner på mig själv.
Jag har tittat mig i spegeln och hatat det jag sett, jag har velat ändra varenda bit på mig själv, men jag ska ta tag i mig själv nu, få mig inse att det inte är så man gör mot sig själv. Jag är viktig. Du är viktig.
Och vad säger man? Nytt år, nya tag eller något i den stilen.
Hur många gånger jag än sagt det till mig själv, år efter år, efter år. Så har jag inte bättrat mig, snarare blivit sämre, till jag kom till den punkten att jag verkligen var djupt ner i gropen.
Jag ville bara skrika och sparka på mig själv, så värdelös jag var. Att jag inte insett det tidigare var det enda jag kunde tänka. "Hur kunde inte jag insett att jag är den personen som förtjänar minst i världen, att jag är den som är fulast, att jag bara är i vägen.. Hur kunde jag inte insett det?" jo.. jag har svaret på det nu.
För det inte är så, jag är inte värdelös. Jag är inte ful, äcklig, i vägen, inget av det. Jag och du, vi är dem finaste i världen.
Rösterna som var i mitt huvud, som bad mig avsluta mitt liv, som bad mig göra illa mig själv, som bad mig vara ensam på mitt rum, som bad mig strunta i vad jag ville och tyckte, dem ska bort nu. Jag har kommit hit, och tänker komma längre.

MVH My

onsdag 14 december 2016

Föräldrar

Jag har ett meddelande, ett meddelande till alla er där ute som går runt och säger "jag önskar min mamma/pappa inte fanns" eller "jag hatar mina föräldrar", för tyvärr finns det folk som går runt och säger så.
Jag har ett meddelande som börjar såhär..
Till och börja med, till er som går runt och säger att ni hatar eran mamma.

Er mamma såg till att ni fick mat då ni var i hennes mage, hon bar runt på er i 9 hela månader, hon såg till att ni var trygga, hon var livrädd hela tiden för att ni skulle råka illa till, hon gick igenom mycket smärta och hon gick igenom en lång resa, för er skull. Hon gick igenom massor av besök på sjukhuset för att se hur ni växte, få se er vara vid liv, och tro mig då hon såg er för första gången tror jag hon var så himla glad att se er, hon kämpade för att få er till den värld ni står på idag, hon kämpade för att ni skulle få ork och lust, hon såg till att ni var rena och såg till så ni inte var sjuka då ni var väldigt små, hon gör det säkert än. Hon har funnits där säkert hela eran uppväxt, hon är trotts allt eran mamma, trotts vad som än har hänt så älskar hon er mer än någon annan, hon har ställt upp för er och funnits för er, följt er till dagis, förskola och skola, sett er växa upp, gjort mat åt er, lagt er i säng och sjungit låtar för er så ni somnar på kvällen, då ni var väldigt små och ni vaknade mitt i natten så fanns hon där, skrek ni, grät ni, hon kom direkt, hur jobbigt den än var, samma sak med eran pappa.
Han har sett till er, funnits där för er trotts att han inte bar runt på er i 9 månader så fanns han vid er sida, såg till er mamma och var säkert super noga med vad hon åt, vad hon gjorde och allt för ert och hennes bästa.
Han har hjälpt er, exakt som eran mamma, gett er mat på bordet, jobbat varje dag för att få ihop pengar till era kläder, era leksaker, ert smink, era fotbollsskor, ställt upp och skjutsat till träningar, funnits där på matcher och uppvisningar.
Även om ni inte vill det är era föräldrar dem som känner er bäst, ni kanske inte berättar allting för dem, men dem känner er allra bäst, då ni var små så tittade dem på vad ni gick till, pekade på, uppmärksammade, om dem la fram två olika saker på bordet såg dem vad ni valde allra först, dem vet vad ni gillar för mat, vad ni gillar för musik, dem vet allting, dem är eran allra bästavän.
Och jag vet det, de finns dem som aldrig träffat sin pappa, sin mamma, som inte har några föräldrar, som bor hos en fosterfamilj. Men tro mig, era föräldrar, oavsett om dem finns där för er eller inte, oavsett om ni träffar dem ofta eller inte, oavsett om ni bråkar ofta eller aldrig ens är ovänner. Dem älskar er, älskar er mer än allting annat i hela universum, dem kanske inte funnits där under er uppväxt, din pappa kanske tog pick och pack och drog då du föddes, din mamma kanske lämnade er för hon klarade inte stressen, din pappa kanske gick bort i en bilkrock, din mamma kanske dog i cancer, dina föräldrar kanske var för unga och kände sig omogna för att ta hand om dig och gav dig till en mogen fosterfamilj, du och din pappa kanske står och skriker åt varandra varje kväll, din mamma kanske dricker lite för mycket, din pappa kanske sitter i fängelse, jag vet inte. Din historia är din historia, samma som att min är min.
Men era föräldrar älskar er så mycket, dem kanske inte visar det så ofta, dem kanske gör allting för att nå er men ni vägrar för ni säger ni hatar dem.
Ni vet det innerst inne också att dem betyder massor för dig, trotts det dem gjort, för oavsett vad du ställt till med, oavsett vilken trubbel du än har suttit i, så har dem funnits för dig, dem har stöttat dig i varje läge.
Du har funnits där för dem eller så kommer du en dag finnas för dem, dem behöver dig lika mycket som du behöver dem. Du kommer alltid vara deras barn, det går inte att ändra på, glöm aldrig det. <3

MVH My

lördag 3 december 2016

Att må dåligt

Varför mår vi dåligt? Varför är det du, jag, eller någon nära och kär som mår dåligt? Varför kan man inte bara få må bra istället för att vara nere, tänka dåliga tankar, göra dumma saker, bråka med folk? Varför ska ens någon må dåligt?
Det är frågor som kanske inte alla frågar sig själv, kanske bara några gör det, kanske bara jag gör det.
Jag vill inte att folk ska behöva gråta sig själv till sömns om nätterna, vill inte att folk ska få det så dåligt att dem inte klarar av skola eller jobb, vill inte att det ska finnas folk som ens tänker tanken på att sitta hemma själv i ett kolsvart rum, utan någon i närheten, utan bara vara där.. själv, ensam med sina tankar.
Jag vet att det finns folk där ute som inte orkar kliva upp om dagarna, jag vet att det finns folk som inte vill äta, inte vill andas, inte vill leva. Jag vet det..
Och jag vet också det att man inte ska ge upp hoppet, att man inte ska tänka negativt bara för att någonting inte blir som planerat, att man inte ska gå och lägga sig ovän med någon för man vet aldrig vad som händer under natten eller dagen efter, ingen vet.
Jag vet det finns folk som kämpar med depression, självskada, ätstörningar, självmordstankar, foster familjer, problem med allting mellan himmel och jord, men jag vet, tro mig, det finns ett ljus i slutet av den långa vägen man måste ta sig förbi, det finns ett ljus som kan ändra hela ens värld, som kan förbättra det som vart tungt i flera år på en sekund. Men innan du är där måste du kämpa, kämpa med allting som tynger dig, kämpa med alla tankar som är jobbiga.
Att må dåligt är inte det lättaste, tro mig jag vet, jag kämpar också, upp och ner som en berg och dal bana går dagarna, ena sekunden kan allting vara så jävla bra och den andra kan allting bli så hemskt och världen bara rasar runt omkring en.
Men det finns en framtid, man ska inte ge upp. Det finns folk där för dig, du ser dem bara inte, du inser bara inte. För du är fantastisk, underbar, vacker, så jävla bra. Dina tankar och ditt mående inser det bara inte, det blockerar vägen för dig att se det, du måste bara ta ett steg i taget på den långa stigen genom skogar, över höga berg, nere i djupa dalar, steg för steg, dag för dag. Ibland kanske du inte orkar ta ett steg, så vänta tills du orkar, pressa inte, för då kommer du rasa igen.
Att må dåligt är inte ett spel man kan vinna utan att kämpa, ha tålamod och orka, det är ett spel som du måste ge allt i, som du måste tänka efter och ta rätt val i, det är inte lätt men du kommer klara det, vi kommer klara det.
Jag lovar dig, jag tror på dig.

Andas in, andas ut
Orkar jag, orkar du

MVH My

måndag 21 november 2016

Kärlek

Jag har tänkt mycket senaste dagarna, veckorna, månaderna..
Tänkt på allt möjligt men mest på tre ynka ord, "jag älskar dig"
Jag älskar dig, vad betyder det egentligen? Är det något man säger till en vän? Till sin familj? Till en främling man träffade på krogen? Jag vet inte, tydligen kan man säga det till allt och alla, till och med luften.
Vissa säger det till någon utan att tänka på vad det faktiskt betyder egentligen.
Vissa tror att dem kan träffa på en på stan och helt plötsligt så älskar man den, bara sådär.. och visst, det kanske är så ibland, "kärlek vid första ögonkastet".. eller?

Är det verkligen så att man kan bli förälskad så snabbt i en total främling? Jag vet inte.
Jag har hört så mycket, sett så mycket, vart med om mycket, men ändå inte varit med om allting. Jag har knappt vart med om hälften.
Det hemskaste är väl att många tror att då dem träffar en som dem bara ler av, som dem blir så lycklig av, att den är deras stora förälskelse, det kommer alltid att vara dem, det kommer alltid att hålla ihop och älska varandra.. fast.. alltid då man hoppas för mycket så går drömmarna i kras, det blir inget av det, man håller kanske ihop några månader, vissa i flera år, och sen. När dem minst anar det så förlorar dem varandra, ingenting är som förr.
Och det är så hemskt att tre ynka små ord, kan göra en människa så lycklig, så glad, så kär samtidigt som det kan göra en så ledsen och förstörd..

Jag menar, jag tänker ofta, undrar varför kärlek egentligen finns, är det för att såra oss? Eller är det för att vi ska vara lyckliga? Ingen vet, för man kan inte säga exakt för vi alla tänker så olika, vissa kan gå från tjej till tjej, kille till kille osv och inte bry sig om dem den sårar, inte bry sig om den förstör folks tillit till nästa person den kommer älska, den går bara vidare och vidare till nästa person, tills den dagen den själv får känna den smärtan, känna hur det är att den man gav allt, lämnar en i sticket.
Vissa andra kan stanna med en person från då den var 10 år till då dem är 80 år, bara älska den, inte vara otrogen eller tjafsa med den personen, för dem älskar varandra och dem hittade rätt direkt, medans det finns folk som väntar på sin stora förälskelse hela sitt liv och aldrig hittar den.
Det är sjukt hela grejen, det är sjukt att vissa utnyttjar sin partner, att vissa går bakom ryggen på den och att vissa är så otroliga, behandlar den på bästa sätt.
Jag förstår inte, förstår inte hur det kan bli så rörigt och att man kan må så dåligt över att den man älskar inte älskar en tillbaka eller att den man älskar dör, det är så sjukt att en sådan känsla vänder vårt liv upp och ner, slänger oss hit och dit, leker med oss, gör oss glada, ledsna, arga, förkrossade, svartsjuka, allt.
Jag förstår inte att det finns folk där ute som inte bryr sig om den som den älskar, att den struntar fullständigt i den, man ska visa att man älskar den man älskar, man ska inte leka med personers känslor.
Kärlek är en sak man ska vara stolt över, man ska kunna ropa ut att den man älskar är det bästa som hänt en, att man älskar den över hela sitt hjärta, inte gömma sig.
Kärlek är bara ett ord, men det har en sådan stor betydelse.

MVH My

tisdag 1 november 2016

Livet är en match

Jag vet inte hur många som kommer ta sig tiden att läsa det här, men till er som tar er tiden att läsa allting, tack.
För er som inte vet det heter jag My, jag är en helt vanlig tjej som går i åttan.
Jag trivs hyfsat i min klass och hemma har jag en helt underbar familj som alltid står upp för mig om jag behöver något eller om jag behöver prata om något som tynger mig, och eftersom dem finns där för mig så finns jag där för dem..
Jag har hyfsade bra betyg och behöver egentligen inte lägga press på mig då det gäller saker, skolan, plugg, saker jag ska göra, hjälpa till hemma. Jag behöver inte stressa med någonting eller tycka jag är dålig på det, för det finns ingen anledning till det.
Men där tar det stopp, jag sätter krav på mig själv, jag stressar, jag tror att jag måste göra allting, finnas där för alla mina vänner och alla i min familj oavsett om jag själv har en jobbig dag, och jobbiga dagar för mig.. Det är vardag.
Jag tänker mycket, kämpar, trycker ner mig själv för att jag inte har topp betyg, ser ut som dem andra eller inte kan någonting lika bra som en annan.
Jag funderar på livet, var ska jag ta vägen, vad ska jag bli när jag växer upp, vem ska jag finnas där för imorgon och vad ska göras om en vecka? Jag tänker så mycket på helt onödiga saker, jag funderar över om jag har gjort fel om någon mår dåligt eller om det är krig i världen, jag tror jag gjort något, som påverkat en annan sak, som sen sett till så det vart fel.
Jag tror ibland att om jag inte vaknar imorgon så kanske en annan får det lättare i livet, eller att om jag inte köpt den där saken för ett år sen kanske världen sett annars ut, jag kan inte göra någonting utan att tänka efter.
Jag kan tro ibland att jag är felet för att någonting inte går, om ja tex ska sätta upp en hylla och det är fel på spiken så tror jag det är jag som är felet, inte spiken.. Utan jag, jag lägger skulden på mig själv.
Ibland står jag framför spegeln och undrar, vad gör att jag inte är lika bra som dem andra, är det min längd, är det min stil eller min hårfärg? Vad är det som gör mig otillräcklig?
Jag kan stå i timmar, fundera över vad jag kan ändra för att folk kanske gillar mig mer, försöker ändra min frisyr, mitt smink, men slutar upp i en enda röra.
Jag överreagerar mycket, tror att om någon inte svarar på mig så vill den inte ha med mig att göra då det i verkliga fallet är så att den bara gjorde annat eller inte hade ström i mobilen, men jag börjar tänka för mycket och drar slutsatser, alldeles för snabbt och dem blir alldeles fel, inget annat än fel.
Jag kan tycka jag är helt motbjudande, äcklig, ful, tjock och oavsett hur många det än är som säger att det inte är så, som säger att jag inte är något av det.. så vägrar jag lyssna, min hjärna kopplar bort det helt.
Jag kan behandla folk helt knäppt, vara kaxig och dryg bara för att jag har en dålig dag och det enda jag vill göra är att skrika och gråta, sparka runt omkring mig, jag vill folk vet, vet att jag har en historia, en bakgrund, att jag varit nere i den djupaste gropen så många gånger, skadat mig själv antal gånger sen jag gick i femman, vägrat äta, suttit på mitt rum eller inlåst på toan i timmar och bara gråtit, jag förlorade min mamma för över 3 år sedan, jag har gått till säkert över 15 olika kuratorer och psykologer för just hur jag mår, och ingen har riktigt förstått sig på mig, jag har känt mig ensam, ensammast i världen.
Och jag begär inte att folk ska förstå, att folk ska prata med mig, fråga hur jag mår, jag begär bara att ni tar hand om er själva, låt ingen trycka ner er, låt er inte tänka dåliga tankar om er själva, du är helt underbar och jag vet, livet kan vara ett riktigt pain in the ass, men jag lovar dig, du kommer klara dig igenom allting, du kommer lysa starkast av dem alla en dag. Ge inte upp för att livet är en jobbig match du inte tror du kan vinna, för en dag står du där och tänker att det var värt att kämpa.

MVH My